Kammarrättsdom i strid med samhällets grundprinciper

• Förnekat flickorna sin rätt som svenska medborgare
• Försvårat flickornas utveckling till socialt välfungerande svenska medborgare
• Försvårat flickornas integration med det svenska samhället
• Åsidosatt lagstiftarens intentioner i skollagen om skäl för undantag från skolplikten
• Genom domen skapat ett prejudikat som tillerkänner föräldrar osund makt över barn
• Genom domen skapat ett prejudikat som öppnar för ytterligare undantag från skollagen och annan svensk lag för religiösa skäl och
• därigenom bidragit till en farlig samhällsutveckling

De fyra judiska syskonen anför, genom föräldrarna, i sitt yrkande att deras tillvaro präglas av mycket strikta regler avseende bön, beteenden, klädsel och mathållning, regler så speciella att undervisning inte kan bedrivas på annat sätt än i hemmet. Vidare uppges att de under inga omständigheter kan delta i gymnastik samt att reglerna försvåra för dem att fungera i en vanlig skola och att de på grund av dessa regler stigmatiseras och utsätts för rädsla och påtaglig fara för mobbing.

Sverige är ett land som på alla sätt försöker bygga det goda samhället. Vi ser oss gärna som ett av världens främsta i kampen för mänskliga fri- och rättigheter. Alldeles särskilt slåss vi för barns rättigheter och sprider vår uppfattning så mycket vi kan och förmår. Omsorgen om barns rättigheter är så stor att det föreligger anmälningsplikt redan vid misstanke om missförhållanden och övergrepp i hemmet. Lagen går så långt att den i akuta fall medger omhändertagande, i alarmerande fall t.o.m. utan polistillstånd, utredning eller dom. I det aktuella fallet är det inte orimligt, kanske helt nödvändigt, att dra slutsatsen att föräldrarna utövar en osund makt över barnen, på många sätt jämförbar med frihetsberövande och av ett slag som inte oskäligt kan beskrivas som övergrepp. Familjens (föräldrarnas) religiösa identitet är självpåtagen. På goda grunder kan antas att de omyndiga flickorna inte är tillfrågade liksom att de inte haft något eget val. Den äldsta är 14 år.

Kammarrätten har i sin dom lagt större vikt vid familjens (föräldrarnas) och den för flickorna påtvingade identiteten än vid svensk lag och omsorg om barnen. En svensk rättsvårdande myndighet har därigenom, trots stor kännedom och full insyn i förhållanden så begränsande för barnen att de trots erbjuden anpassning av skolmiljö och schemaläggning inte kan delta i skolundervisningen, bekräftat och befäst föräldrarnas rätt till fortsatta övergrepp. Rätten öppnar därmed också för andra föräldrar att utöva motsvarande övergrepp över barn i stället för att motverka sådana och ställa upp för barnen.

I domskälen anför Kammarrätten det märkliga resonemanget att den inte är rimligt att låta barnen utsätta för rädsla och risker med skolgången. Svensk skola har ett väl utbyggt antimobbingprogram. Många lärare har särskild antimobbingutbildning. De flesta skolor har särskilda personal- och elevgrupper som arbetar mot mobbning. Kammarrätten väljer här att anta föräldrarnas spekulativa argumentation i stället för att som utgångspunkt förlita sig på skolans elevvårdande och elevvärnande förmåga och myndigheters sociala och disciplinära möjligheter. Kammarrätten gör sig också skyldig till vantolkning av skollagen och dess tillämpning. År 2007 infördes en skärpning av lagen. Skärpningen avsåg primärt att begränsa undantag för religiösa skäl. Kammarrätten menar att den skarpare skollagen inte förelåg då familjen första gången beviljades undantag från skolplikten varför den inte skulle vara tillämpbar. Lagen säger dock att undantaget från skolplikten endast får beviljas för ett år i taget med ny prövning inför nytt beslut.

Rätten har vidare argumenterat att det med hänsyn till undervisningens kontinuitet vore olämpligt att bryta den undervisningsmodell som inletts i hemmet. Lagskärpningen tar sikte på bedömningen av synnerliga skäl. Intentionen är att man som utgångspunkt särskilt skall beakta barnens perspektiv, alltså vad som är bäst för dem. Familjen har flyttat till Sverige. Barnen kan antas vara födda i Sverige och kan om de kvarstår som svenska medborgare antas växa upp och leva i Sverige. Då kan det inte vara annat än bäst för dem att de också får en fostran som står i samklang med svenskt samhällsliv och att de förbereds för den framtid som väntar dem. Såväl Förvaltningsrätten som stadsdelsnämnden har bedömt att undantag från skolplikten inte gagnar barnen.

De primära skälen till skolplikt i Sverige är inte att grundlägga medborgarnas karriärer eller att förbereda dem för högskolestudier. Skälen till skolundervisning och skolplikt är i lika hög grad social fostran i syfte att så långt möjligt säkra att medborgarna förstår att tolka sin omgivning och det sammanhang vi lever i samt att grundlägga förståelse, tolerans och respekt. Allmän skolgång utgör skillnaden mellan civilisation och barbari. Skolplikten är garant för att denna utveckling och lägger särskild vikt vid det sociala samspelet. Detta samspel kan i det aktuella fallet överhuvudtaget inte tillgodoses genom denna slutenhet till hemmet. Det är minst sagt anmärkningsvärt att rätten diskvalificerar två myndigheters professionella bedömning och beslutar i strid med lagstiftarens intentioner. Kammarätten har lagt sig platt för föräldrarnas krav. Beaktat i yrkandet beskrivna levnadsförhållanden borde rättens bedömning i stället varit att det av just det skälet är än mer angeläget att barnen under del av dagen tillbringar tid med andra barn och vuxna i svensk skola. Rätten bidrar i stället till att förlänga och förstärka ett mycket tydligt och möjligen permanent utanförskap.

Kammarrättens dom är redan nu ett i raden av allt fler undantag från svenska lagar och regler som av aningslösa oansvarliga politiker och tjänstemän, ängsliga för att vara politiskt inkorrekta, i någon slags missriktad generositet mot minoriteter, görs för religiösa skäl. Detta är en farlig väg. Risken är uppenbar att sådana undantag med tiden kommer att träffa områden rörande mänskliga fri- och rättigheter. Allt oftare ropas på inskränkningar i yttrandefriheten t.ex. i form av förbud för konstnärliga uttryck som uttrycker kritik mot religion. Tyvärr finns många rädda, fega och okunniga politiker som är beredda att gå dem tillmötes. Familjens yrkande hänvisar också till religionsfrihet. Denna frihet betyder att vi får tro och utöva vilken tro vi vill. Men inte, ens i sin vidaste mening, att samhället behöver gå längre än så och möta krav från särintressen genom att urvattna svensk lag och viktiga grundläggande samhällsprinciper. Detta är en vanlig sammanblandning. Kammarrättens dom, om den står fast, öppnar för fler sådana undantag.

Kammarrättens dom är ett brott mot grundläggande demokratiska principer om likabehandling, diskriminering och barnavård. Står den fast skulle den också innebära en förskjutning av gränserna för lag- och regeltolkning. Den är ett brott mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter, mot FN´s Barnkonvention och mot allt rimligt sunt och förnuft Det är uppenbart att rätten har fallit undan för ett extremt särintresse istället för att skydda samhället från extremism. Det är svårt att tro att undervisning under liknande förhållanden hade tillerkänts en friskola. Det är heller inte orimligt att anta att rätten också tagit hänsyn till familjens påstående om att den vid avslag skulle tvingas lämna landet. Detta utpressningsliknande påtryckningsmedel är deras beslut och skall ignoreras. Domen får inte stå fast. Det får förutsättas att den överklagas. För den sekulariserade demokratins och för medborgarnas skull. Värst av allt är att Kammarrätten fullständigt brister i omsorg om flickorna.

Björn Schaerström
Ledamot (m) av kommunfullmäktige i Vallentuna