Orädda röster i eternHaideh Daragahi och Leila Qaraee är politiska flyktingar från Iran. De har förlorat sina jobb, förföljts för sina åsikter, en av dem har suttit i fängelse med nyfödd dotter, de har bott i tält i flyktingläger under flera år. Och upplevt verklig fattigdom och isolering - i Sverige. Det berättar de om, sakligt och lågmält. - Så lite hot mer eller mindre... Hotelserna har avtagit nu. Tidigare kunde det komma bombhot mot lokaler de hyrt, de fick telefonsamtal där de kallades horor. - Om de hotar och man inte blir rädd, då förlorar de makten. Det är snart 8 mars, internationella kvinnodagen. I nätverkets lilla rum mitt i Gamla stan i Stockholm står en dator i ett hörn, en hög med broschyrer ligger i fönstersmygen och kaffebryggaren puttrar. Föreningen har en större lokal också sedan i augusti i fjol. Vi talar om deras program på närradion. Varje söndag sänder de direkt i två timmar på Radio Sydväst. Debatter, intervjuer, musik, ringprogram. Det kan handla om EU, om pojk- och flickuppfostran. Senast talade de om den nittonåriga kurdiska flicka som dödades av sina släktingar för att hon vägrade att bli bortgift. Det blev en upprörd och engagerande diskussion i radion, berättar de. Programmet riktar sig till iranier och persisktalande kurder och afghaner. Det startades för sex år sedan av Leila Qaraee. Hon lyssnade på ett persiskt närradioprogram, som gjorde reklam för affärer med persiska kläder... - Om du vill hålla din fru på bra humör så att hon lagar god mat åt dig, köp kläder där och där! Sa de. Herregud vilken uppfattning om kvinnor och deras uppgift, utbrister Leila. Så jag undersökte hur man gör radio och så bildade vi föreningen Kvinnors röst och började sända. Kort därpå bildades Kvinnors nätverk, som ger stöd och hjälp till första och andra generationens kvinnliga invandrare och invandrarungdomar. Främst tar organisationen upp frågor om familjeliv, arbete, utveckling och integration i det svenska samhället. Kvinnor får hjälp att skaffa advokat eller bostad, att ta kontakt med myndigheter, att göra polisanmälan, att bygga upp sitt självförtroende. Det behövs absolut organisationer för invandrade kvinnor, menar Haideh och Leila. De flesta invandrarorganisationerna styrs av äldre män och deras värderingar. Även om det sitter kvinnor i styrelsen har de inget att säga till om. - De svenska myndigheterna förhandlar med de mest reaktionära, riksorganisationerna. Men invandrarna är inte en enhetlig grupp, som dessutom ofta uppfattas som fattiga och okunniga barbarer. Det finns lika många grupper bland oss som bland svenskarna. Jag är mot alla getton, säger Haideh. - Vi som kommer hit till Sverige ska bli en del av det svenska samhället. Vi ska kunna behålla vår kultur och vårt språk, men vi ska använda de möjligheter som finns och ha samma skyldigheter och rättigheter som infödda svenskar. Att kvinnor misshandlas eller förtrycks kan aldrig ursäktas med hänvisningar till "kultur", säger de båda. De är upprörda över att domstolar och medier i Sverige kompromissar, med hänvisning till andra "kulturer" när det gäller kvinnas ställning och rättigheter. - Invandrarkvinnor ses som mindre värda av samhället, säger Haideh. Svenska skolmyndigheter tillåter att flickor inte är med när det ges sexualundervisning och åberopar kulturskillnader och det mångkulturella samhället. Det är okultur det är fråga om. - Om en asylsökande stjäl, kan han utvisas. Men när någon slår en kvinna, ursäktas han med att det är hans kultur. Systemet försvarar ägodelar, inte människor. Män lyssnar också på Kvinnors röst och en del tycker om programmet, berättar Leila. Andra är kritiska. - De säger att vi är mot män eftersom vi pratar om våld mot kvinnor. Mitt svar r att vi inte talat om män. Om de själva tolkar våld = män så är det deras sak. Kvinnors röst har haft program med kända svenska feminister som Maria-Pia Boëthius och Agneta Stark. - Vi vill peka på det samband som finns mellan de persisktalande och det samhället vi bor i. Vi talar om hur kvinnor i Sverige har de, liksom kvinnor i andra delar av världen. Vi tar upp frågor om nuet och framtiden. Det är kritiska mot den dominerande feminismen i Sverige, jämställdhetsrörelsen, säger de. Den verkar handla så mycket om att få in kvinnor på högt uppsatta positioner. - Det är över 40 procent kvinnor i riksdagen. Men har ensamstående mammor fått det bättre? Har det blivit bättre för de kvinnor som sextrakasseras på jobbet? Halva makten - det bra. Men hur blev det med hela lönen? Leila berättar om den fabrik där hon arbetar. Många kvinnor där utsätts för sextrakasserier men många svenskor vågar inte protestera. - De kommer i smyg och tackar mig för att jag säger ifrån. När jag frågar varför de inte gör det själva, svarar de att de är rädda för att bli isolerade och utanför. Leila och Haideh tar också avstånd från särartsfeminismen som hävdar att män och kvinnor är av naturen helt olika och därför bör ha olika villkor. Den förställningen är vanlig i Sverige, tycker de. Och den drar oss bakåt. - Olikheterna är inte viktiga. Vår identitet grundar sig inte på kroppen. Våra rättigheter är viktigast. Orättvisorna mot kvinnorna i Sverige är i hög grad arbetarrörelsens ansvar, anser de. - Den har låtit den borgerliga synen på kvinnor och män härska i den egen rörelsen. Patriarkatet har tagit över. Kvinnorna syns inte. Låt dem komma fram med nya lösningar för hela samhället. - När jag kom till Sverige för femton år sedan blev jag så glad för arbetarklassen var synlig hela tiden. Men jag upptäckte att den visserligen är synlig men att den inte handlar. Ändå är den svenska arbetarklassen starkast i världen. Vad gör den? Var finns de som ska höja rösten för oss alla? undrar Haideh. Leila har bott i Sverige i elva år. När hon slutade skolan hemma i Teheran undervisade hon fattiga barn på kvällarna, barn som måste arbeta på dagen, och lärde kvinnor läsa. Hon gifte sig och fick barn. När det yngsta barnet var fem månader, sattes Leila i fängelse för sina radikala åsikter. Hon fick ingen mjölk till barnet och utsattes för hot och dålig behandling. Efter fyra månader släpptes hon. - Då var min baby sjuk. Vi lämnade Iran i smyg och tog oss med bil och buss och på kamelrygg till Pakistan där vi bodde i två år. FN förde oss till Sverige. Innan Leila började på fabriken, arbetade hon som vårdbiträde och var medlem i kommunal. Haideh är doktor i engelsk litteratur och har undervisat på universitet i England och USA och Teheran. Hennes f d make är också iranier och numera forskare i USA. - Jag har varit aktiv i kvinnorörelsen i hela mitt liv. I Teheran 1979 ville vi fira 8 mars. Det kom hundratusentals kvinnor och det blev en spontan demonstration mot tvånget att bära slöja. Den pågick i tre dagar och filmades av fransk tv. Ett par år senare deltog jag i ett möte med islamisterna som ville islamisera hela utbildningsväsendet. Jag pratade mot islamiseringen och mot slöjtvånget och jag kom till mötet utan slöja. Tre dagar senare fick jag sparken och vi måste fly till Kurdistan. I två år bodde jag i tält där innan jag skickades till Sverige. Hor har aldrig fått ett arbete här som hon är utbildad för. Hor har aldrig velat ta socialhjälp så under en period upplevde hon riktig fattigdom, med några tior i fickan som enda tillgång. Nu arbetar hon med projektet Kvinnors nätverk. Hon längtar inte tillbaka till Iran. Det gör däremot Leila ibland, men hor är efterlyst där så hon kan aldrig hälsa på sin familj. De kommer att fortsätta att kämpa och tror att situationen blir bättre för andra generationen invandrare. - Den 8 mars i år ska vi samla kvinnor som pratar för sig själva, istället för intellektuella kvinnor som talar om feminism på ett abstrakt sätt. Vi ska till exempel ha med "postorderfruar" som svenska män skickar efter, som kommer hit med stora förväntningar men ofta förtrycks eller misshandlas. Gudrun Ekeflo Journalist Kommunal arbetaren, Nr 4. 2000, 28 februari-12 mars |