Kultur och hederskultur

Mordet på Fadime Sahindal i Uppsala den 21 januari 2002 fyllde mig med vrede och sorg. De första reaktionerna i massmedia fyllde mig med frustration. De dominerande tolkningarna av mordet, vilka formulerades av tongivande debattörer, ledarskribenter och politiker, kunde sorteras in i två huvudläger: dels en psykologiserande (partikularistisk) tolkning som framställde mördaren som sjuk och socialt avvikande, och dels, i den andra extremen, en generaliserande tolkning som sökte förklaringen till mordet i universella patriarkala strukturer. Bägge dessa tolkningar varnade för en "kulturalistisk" tolkning som skulle förlägga åtminstone en del av förklaringen av tragedin till kulturspecifika traditioner.

En del tolkningar hade alltså som ambition att marginalisera mordet på Fadime och att likställa faderns övergrepp med andra avvikande beteenden i det svenska samhället såsom pedofili och incest. Ur detta perspektiv saknade hedersmord, precis som incest, all legitimitet i kulturspecifika traditioner. Mordet gick inte att inplacera i ett övergripande mönster, dess underliggande logik skulle sökas i en psykiskt sjuk människas livshistoria, inte i en kollektiv värdegemenskap. En debattör hävdade till och med att det är ungefär lika begåvat att påstå att mordet på Fadime skulle ha något med hederskultur att göra som att "påstå att polismorden i Malexander berodde på den svenska kristenhetens inneboende ondska".

De universalistiska tolkningarna, å andra sidan, likställde mordet på Fadime med övergrepp mot kvinnor överlag. Ur detta perspektiv var det inte något särskilt med mordet på just Fadime - det var en tragedi bland andra där kvinnor misshandlas och dödas av sig närstående män. Mordet på Fadime var alltså inte ett tragiskt undantag utan tvärtom ett utslag för en universell patriarkal struktur. Fadime mördades för att hon var kvinna, universell kvinna, inte för att hon var en kvinna som tillhörde en särskild kategori.

För att undvika att se mordet på Fadime (och andra "hedersmord") som ett kulturspecifikt uttryck finns alltså två huvudsakliga strategier att tillgå. För det första, att marginalisera händelsen så till den grad att den bara gäller en (galen?) individ, eller, för det andra, att generalisera händelsen så till den grad att den blir universell. Med andra ord: vi tillåts generalisera så länge generaliseringen inkluderar oss alla, lyckas vi inte med detta måste vi partikularisera så att det bara gäller en individ eller en liten grupp som måste definieras som "avvikande".

Det borde ha varit besvärande för dessa förment progressiva tolkningar av mordet på Fadime att de inte bara emotsades av i synnerhet många kvinnor från hederskulturer utan att de dessutom diskvalificerade den hotbild mot sitt liv som Fadime själv tecknade.

Jag är kulturantropolog och ägnar mig åt det jämförande studiet av kulturspecifika lösningar på allmänmänskliga problem. Antropologin försöker att avexotisera det främmande genom att begripa det. Samtidigt försöker man skapa en distans till det hemtama, till det som ur det egna samhällets perspektiv framstår som det normala eller naturliga. Om jag ser ett till synes exotiskt eller märkligt fenomen - t ex kvinnlig omskärelse, hedersmord, eller siouxindianernas soldans - ställer jag mig inte frågan "hur kan det komma sig att dessa människor är så olika oss?" utan snarare: "på vilken fråga är denna tradition ett svar? På vilka problem ses den - ur det lokala perspektivet - som en lösning?"

Som antropolog är jag intresserad av den underliggande logiken snarare än av ytfenomenet som sådant. Saker må på ytan se likadana ut, men de kan utgöra uttryck för helt olika fenomen. Hjärntumör, baksmälla eller stress må i ett visst skede ha samma symtom - huvudvärk - med de uttrycker alla helt olika sjukdomstillstånd. Om vi stirrar oss blinda på ytfenomen utan att se på vilka tillstånd de är symtom så kan vi aldrig komma till roten med det onda. Vi sätter in felaktiga och ineffektiva behandlingsmetoder. Med andra ord: likheter mellan ytfenomen ska inte förleda oss att dra förhastade slutsatser om deras innebörd. Om två thailändska män går hand i hand ser detta på ytan likadant ut som när två svenska män gör det, men innebörden i denna handling måste ses i relation till sitt kulturella sammanhang.

Kulturella skillnader kan både vara ytliga och djupgående. I vissa fall handlar det om något så trivialt som olika smak, i andra om radikalt olika uppfattningar om vad en människa är och hur världen är beskaffad. Ofta - ja, oftast - har kulturella skillnader ingen större betydelse. Vi fungerar bra ihop trots dem. Vi handlar av varandra, fixar varandras bilar, uppskattar samma filmer, skrattar åt samma skämt, förälskar oss i varandra, ger insnöade medtrafikanter starthjälp. Men ibland har kulturella skillnader avgörande betydelse. Då ska de också tillmätas betydelse.

Att bejaka skillnader är inte detsamma som att förneka likheter. Men det är att poängtera att skillnaderna ibland är stora nog för att måsta beaktas. Om man förnekar hederskulturens existens gör man sig också av med redskapen för att komma till rätta med dess avarter. Inga speciella handlingsprogram kan då tas i bruk för flickor som tillhör samma grupp som Fadime och Pela, helt enkelt därför att förekomsten av en sådan grupp, med sina speciella problem, förnekas och osynliggörs.

Nu känns det, gudskelov, som om jag slår in åtminstone delvis öppnade dörrar. Mycket har hänt i den offentliga debatten i Sverige sedan i januari. Att det existerar ett hederskomplex som skär över såväl etniska och religiösa som nationella gränser är det få som idag skulle kunna förneka. Att kulturer är dynamiska, motsägelsefulla och inrymmer stor intern variation är idag närmast en vedertagen sanning. Det finns anledning för oss att vara försiktigt optimistiska. De fanns de som ville polarisera debatten i en primitiv tudelning mellan dem som är för eller emot "invandrare". Mellan dem som spelar högerpopulister i händerna och dem som står för tolerans och moralisk resning. Denna polarisering misslyckades. Debatten efter mordet var på det hela taget nyanserad. Det finns en humanistisk kraft i vårt samhälle som vi ska vara glada för. Detta seminarium är i sig själv en manifestation för en öppenhet vi måste värna. Måtte Sverige aldrig mer i den politiska korrekthetens eller räddhågsenhetens namn tiga ihjäl kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det finns en utbredd föreställning om att respekt för andra innebär att lämna dem ifred, att inte utmana eller kritisera dem. Men för mig är inte detta en respektfull hållning. Den uttrycker snarare en kolonial och mästrande attityd där människor med en annan bakgrund än ens egen diskvalificeras som samtalpartners och inte antas kunna reflektera över sina egna liv på samma sätt som man själv. Det avslöjar också en hopplöst föråldrad syn på kulturer som statiska system där kritik mot en aspekt av en kultur tolkas som en kritik av hela kulturen. Fadime ställde inte upp på de begränsningar hederskulturen satte kring hennes frihet. Därmed avsade hon sig inte sin kurdiska identitet.

Det finns i Sverige en oerhörd ambivalens för skillnader. Å ena sidan hyllar vi idén om det mångkulturella, om variation och mångfald, å den andra är vi livrädda för den distans som vi tror att bejakandet av skillnader skapar. Kulturella skillnader hyllas så länge det handlar om estetiska nyanser - musiksmak, kulinariska preferenser, variation i klädstil. Varje antydan om mer djupgående skillnader avvisas ofta kategoriskt. Kanske bottnar denna rädsla i en sammanblandning av "olikhet" och ojämlikhet. Vi verkar anta att "annorlunda" skulle betyda "sämre" eller "bättre". Skillnader - och nu syftar jag lika mycket på klasskillnader som på kulturella skillnader - kan förstås på många olika sätt. Vi kan se det som en skillnad mellan "oss" och "dem". Men vi kan också se det som skillnader bland "oss".

Jag tror att det vore önskvärt att vi var mer sparsamma med begreppsparet "vi" och "de" och mer frikostiga med begreppsparet "vi" och "ni". Ett enda inklusivt "vi" är kanske en vacker dröm, men det berövar oss möjligheten att tala om skillnader som är nog så verkliga. "Vi" och "de", å andra sidan, förvandlar "de andra" till objekt, dem man betraktar, dem man talar om. "Vi" och "ni", däremot, bejakar skillnaden men gör den till en del av ett tilltal. "Ni" är dem man talar med.

Alla sociala grupper utvecklar mekanismer för social kontroll och för att sanktionera och bestraffa avvikelser. Det måste finnas metoder för att hålla folks beteende inom ramarna. Hur dessa ramar sätts, hur stor rörelsefrihet en individ har, och hur hårt gränserna bevakas varierar. Men principen är generell. Ingen människa är fri i ordets egentliga mening och ingen människa vill heller troligen vara det. Ett grundläggande tema i allt mänskligt liv är spänningen mellan individens rätt till sina egna livsval och hennes ansvar mot gruppen. Vi slits alla mellan en längtan efter självständighet och längtan efter tillhörighet.

Vi kan skilja, i grova drag, mellan individ- och grupporienterade samhällen. I det individorienterade samhället är människans identitet inte ett arv utan ett projekt. Skammen - gruppens fördömande - ersätts av skulden där normsystemet internaliserats i individen. Individualismen öppnar för stor rörelsefrihet men också för ensamhet och brist på tillhörighet. Den rastlösa individen på jakt efter en egen identitet är också den idealiske konsumenten - aldrig nöjd, aldrig hemma, alltid på väg. Marknaden gnuggar händerna. Frihet är alltid en relativ term. Människan är alltid fri - och ofri - inom och i relation till ett system.

I grupporienterade samhällen är individen i första hand en aspekt av gruppen. Hon angår gruppen, hon tas om hand av gruppen eller hon stöts ut av gruppen. Här fastställer man individens identitet, inte så mycket i relation till hennes egna livsval, hennes karriär eller konsumtionsmönster, utan i relation till släkten och platsen. Individen är en del av ett kollektiv, en cell i en större organism. På samma sätt som vi anser oss ha den självklara rätten att amputera en kroppsdel om den hotar kroppens överlevnad, så kan man i grupporienterade samhällen legitimera "amputationen" av en individ om denna hotar den "sociala kroppens" överlevnad.

Denna "amputation" syftar alltså inte så mycket till att förgöra som att till att bevara och skydda. Hedersmord utförs för att bibehålla sociala grupper och en moralisk ordning intakt. Detta är den kulturella logik vi måste förstå, förhålla oss till och bekämpa.

I förlängningen måste kampen för flickor från heders- eller kyskhetskulturer också mynna ut i en kritisk granskning av andra flickors situation. I det individorienterade samhället ersätts kanske trycket från släkten av trycket från populärkulturen, utseendefixeringen och markanden. Flickor hetsas in i en sexualiserad roll innan de ens nått puberteten, de lär sig att bedöma sig själva som objekt, de påtvingas normer för hur de ska vara och se ut som de inte kan leva upp till. Jag är inte övertygad om att en elvaårig flicka med bar mage och piercad navel är så mycket friare än en jämnårig kompis i slöja. Där normerna blir omöjliga att efterleva - oberoende om dessa handlar om underkastelse eller utseende - skördas offer.

Att bejaka likheter är inte att förneka skillnader. Trots att även andra flickor lever med orimliga krav på anpassning förtjänar flickor från hederskulturer speciell uppmärksamhet. Deras situation kräver en egen analys, den kräver att vi beaktar hederskulturens normsystem, att vi sätter in riktade och effektiva åtgärder. Men den kräver också att vi beaktar den svenska integrationspolitiken och det svenska klassamhället.

Det är till det omgivande samhället de utsatta flickorna ska kunna sätta sin tillit när deras livsvärld kollapsar. Det samhället är vårt, oberoende av vår bakgrund. Vi har ett förtroende att förvalta. Av oss krävs oräddhet, öppenhet och klarsynthet. Ideologier kan hjälpa oss att ställa in siktet mot framtiden, ideologier kan fungera som vägvisare och kartor som hjälper oss att orientera oss framåt genom det landskap vi kallar samtiden. Men ideologier kan också bli tvångströjor. Genom hela den moderna historien har de mest fasansfulla övergrepp skett i olika ideologiers namn. Jag är rädd för stora ideologier och för självsäkra ideologer. Jag är rädd för talet om den nödvändiga utvecklingen, den enda vägen, de nödvändiga offren. Jag ansluter mig inte till någon -ism. I många fall är det just ideologierna som förmår oss att sätta parentes kring och blunda för mänskligt lidande. Ofta blir ideologin som en kameralins med fokus inställt på så stort avstånd att det nära och självklara osynliggörs. Människan har en makalös förmåga att rationalisera bort det som inte passar in i hennes ideologi. Ofta tror hon mer på kartan - bilden av landskapet - än på själva den terräng hon vandrar genom. I vissa kartor finns det inget utrymme för hedersmord. Man kan snubbla över dem, höra vittnesmål om dem, se dem framför sig och likafullt vägra bejaka deras existens. Principfasthet är ibland bara ett tjusigare ord för rigiditet.

Ibland skulle vi alla vinna på att ideologiskt färgade debatter gav vika för etiska diskussioner. Där ideologier ofta ser människor som representanter för abstrakta kategorier: som "kapitalister", "invandrare", "medelålders män", eller "kurder", söker etiken ett annat språk. Ecce homo - se människan.

Vi måste alla, oberoende av vår kulturella bakgrund, ta ett ansvar för de värden vi tror på. En etisk diskussion rör sig alltid över ett gungfly. Vetenskapen ger oss ingen hjälp på traven. Normer är aldrig objektiva, de är alltid kulturellt formade. Vi måste använda våra intellekt för att slipa våra argument, vår lagstiftning, och våra åtgärdspaket. Men utan hjärta kommer vi ingen vart. Vrede, förtvivlan, indignation eller sorg är ingenting vi ska låsa in när vi tar oss an våra uppdrag. Tvärtom ska vi ur dessa känslor ösa kraft för att formulera ett samhälle värt att leva i. För det är just där, där känslorna rör upp, någonstans i magtrakten, som vi har vårt säte som människor.

Mikael.Kurkiala@antro.uu.se