POJKE ELLER FLICKA?
Riksdagsseminarium 2003-10-20

Om det är flicka så är risken stor att hon växer upp i ett av majoriteten av världens länder där kvinnoförtrycket är en stor del av vardagen.

Slöjtvång, brudbränning, kvinnligomskärelse, tvångsäktenskap, våldtäckt, flickmord och hedersmord är ytterst närvarande för majoriteten av kvinnorna i världen. Om det är en flicka kan hon vara en av miljonstals kvinnor som lever i hederskulturer.

Jag kommer från en kurdisk nomad stam i Östra Turkiet. När vi presenterar oss så gör vi det genom att uppge förfaderns namn, farfars namn och slutligen våra fäders namn. Kvinnor är inte intressanta och därför är det ingen som kan placera mig om jag säger mitt namn och efternamn.

Mina kvinnliga släktingar pratar inte när det är äldre män i rummet. Att männen inte får höra deras röst är enligt sed tecken på respekt gentemot mannen. Kvinnorna väntar med att äta tills männen och pojkarna är klara och får resterna. Om något barn ska utbildas så är det pojkar som prioriteras.

I min nomad stam ingår över 50 000 person. Det är bara två kvinnor som fått utbildning. Orsaken är inte enbart fattigdom.

Jag föddes in i en hederskultur

I hederskulturer vilar familjernas liv bokstavligen på huruvida kvinnorna i familjen anses vara kyska eller inte. Det mest värdefulla en ung kvinna har är sin oskuld och sitt rykte. Det är hennes mening med och uppgift i livet att värna om sitt rykte. Men inte bara hennes utan männen har som huvud uppgift att bevaka dessa kvinnor så att dom håller sig goda och kyska. Den kvinnliga sexualiteten blir i dessa kulturer skrämmande och mycket hotfullt. Därför måste alla situationer som hotar hennes rykte elimineras eller ritualiserad bort. Verkliga eller imaginära sådana.

Samtidigt som den manliga sexualiteten bejakas genom tillåtande av polygami, statliga bordeller, skilsmässoregler som gynnar mannen, tillåtandet av tillfälliga och korta äktenskap. Allt detta med imamernas välsignelser för att fri mannen från synd och skuld.

I hederskulturer hittar kollektivet som har manlig skepnad på traditioner och ritualer och instiftas lagar och regler för att tygla den kvinnliga sexualiteten. Om mannen misshandlar eller dödar en kvinna för att hon inte varit kysk nog och på så vis befläckat hans heder får han inte bara stöd av vänner, släkt och omgivningen Han får lägre straff än andra män som misshandlar eller dödar i andra syften.

Det vi i Sverige skulle kalla en sjuk människas handling hyllas som hjälte dåd i ett anat land. Ett av de mest perversa exemplen på viljan att tygla den kvinnliga sexualiteten måste vara förbudet för kvinnor i vissa länder att cykla. Det är syndigt säger männen och lagstiftarna. Ett annat uttryck är slöjan.

För fem veckor sedan vid den här tidpunken var jag ute på gatorna i staden Elazig i Östra Turkiet för att handla frukostbröd. Där är slöjan norm. De flesta kvinnor bär någon forma av täckande slöja över huvudet. Modellerna varierar.

Den mest populära är den på turkiska kallade Turbanen. Till skillnad från den mer lantliga sjalen som bondekvinnorna har på huvudet är Turbanen mer pålitlig och mindre avslöjande. Turbanen består av två slöjor.

Den för betraktaren synliga slöjan nålas fast som en ram runt kvinnans ansikte. Under den synliga överslöjan skymtar ibland en tunnare variant som fångar in håret som en mask så att inget hår av en olyckshändelse ska kunna skymta fram. Kvinnorna som bär Turbanen kan ha moderiktiga kläder som avslöjar figuren, men håret förblir väl dolt bakom den hårt sammannålade Turbanen.

Hår och hud är symbolen för ”den andra sortens kvinnor”. När jag hälsar på i mina gamla barndomstrakter i Turkiet känner jag mig som en sådan kvinna.

Det är omöjligt att missa vad männen i staden tycker om mig som representant för det dom föreställer sig att den andra sortens kvinna är. Jag får höra kommentarer om min kropp från och med första stund som jag lämnar min mormors hus till det att jag kommer innanför hennes ytterdörr.

Ingen av männen gör hemlighet över att dom tycker att jag är allmän egendom. Dom tar sig friheter.

Att vara obeslöjad är att vara fallen och förtappad. Det är det jag anses vara i en stad där slöjan kännetecknar en god och ärbar kvinna. Att vara obeslöjad är avvikande. Vad denna avvikelse innebär är tydlig. Männen ropar hora och sekundavara efter mig. Dom tar på mig när de passerar mig.

Deras blickar riktas mot mina bröst och min hals. De bemödar sig inte att vara diskreta. När jag kommer ut från affärer står det ibland grupper av framför allt unga män som pekar och följer efter mig.

Slöjan är för dom det rätta valet en kvinna gör om hon vill ha respekt och vill markera att hon är dygdig och kysk.

Slöjan visar att kvinnan har lämnat sitt liv i utvalda mäns händer. Dessa män är fadern, bröderna, farbröderna, morbröderna, kusinerna och maken om hon är gift. Det är bara dessa som får se henne obeslöjad.

En kvinna utan slöja blir då det motsatta. Lättfotad, inbjudande och tillgänglig för alla man som vill röra henne.

Även kvinnorna tittar på mig. Deras blickar scannar mig med avsky och ibland med nyfikenhet. De äldre kvinnorna går in i mig utan att be om ursäkt. Dom citerar ur Kornen och ur böner om helvetet och ett liv efter detta för att jag ska förstå att det kommer att straffa sig att gå utan slöja.

Det finns inget systraskap och eller stöd att hämta. De första gångerna jag besökte Elazig efter flytten till Sverige undrade jag om det var mitt fel att männen tog sig friheter.

Trots långkjol och en långärmad och alldeles för stor tröja för att inte visa figuren kom jag på mig själv undra om inte kläderna ändå var för avslöjande. Kanske var min gång för utmanade.

Jag sänkte blicken och undvek att lämna mormor hus. Jag tog på mig skulden för deras handlingar.

Så stark är det kollektiva pressen att till och med jag som är en inbiten feminist börja ifråga sätta mitt beteende.

Det är svårt att inte känna stor beundran för de kvinnor, som till skillnad från mig måste stanna kvar i landet, och som vägrar foga sig i de så starka Och oftast för kvinnor farliga kollektiva bilden av den kyska kvinnan.

Det är svårare att göra motstånd i en verklighet där hela samhällskonstruktionen har hemmet som kärna. Hemmet som ska skötas av kvinnan och makten och ekonomin av männen.

Individuella tankar, önskningar, drömmar och förväntningar är en lyxvara. En utopisk önskan. Framförallt om du är kvinna För om du som kvinna vill bejaka din individualitet har du inga ekonomiska eller sociala skyddsnät. Samhället utgår från familjen som minsta beståndsdel. Ett kollektiv som ska sköta sig själv på alla sätt. Alla aktörer i samhället är införstådd i det här och gör sitt bästa för att behålla status quo. Justitieväsendet, arbetsgivaren, vänner och framförallt dom religiösa krafterna och dess företrädare

Det är nog många som tycker att mina ord är en anklagelse mot Islam och dess företrädare. Jag klandra inte Islam för att vara den religion som infört slöjan inte heller anklagar jag Islam för att vara mer eller mindre kvinnoförtryckande än andra religioner. Jag klandrar däremot Islam för att vara passiv, men oftast för att vilja bevara en förtryckande situation för miljontals kvinnor vilja

Och jag undrar
Var är den goda Islams röst när det gäller kvinnors rättigheter.
Var är de goda tolkningarnas män när kvinnor mördas och misshandlas dagligen mitt bland dom.
Varför är dom så tysta.

Hittills har stora delen av Islam hjälp till att konservera en uråldrig syn på kvinna. Islam och de andra religionerna har inte självmant kämpat för kvinnor rättigheter.

Tvärtom har religionerna varit en stark makt att hålla tillbaka kvinnorna. Religionerna har gått sida vid sida med kollektiva föreställningar som begränsar kvinnorna och i vissa fall kostar kvinnor livet.

Fortfarande år 2003 i hela världen. Vi skickar män till månen men kvinnor är fortfarande instängda i hemmet och bakom slöjan.

Många röster säger att vi inte ska tro att den svenska kulturen är bättre än andra. Vi i Sverige ska inte tro att vi är så jävla jämställda.

NEJ!
Visst är det sant till en viss del. Vi är inte fullkomliga i Sverige. Vi har mycket riktigt långt kvar. Men det är viktigt att erkänna den kamp kvinnorna för och fört i Sverige framgång och på så viss inge hopp om att det går. Att det har varit och är värt mödan.

Ja!
För det är vi kvinnor som krävt och tvingat fram våra rättigheter upp på den religösa och politiska agendan. Så om det inte är någon skillnad mellan förtrycket i Iran och Sverige

varför kämpa?
Jo det är skillnad. Även om vi har en hel del att göra i Sverige och vi inte kan ta våra nyvunna rättigheter för givet, så är vår cheklista mycket kortare än i många andra länder.

Vi i Sverige måste sända signalerna att vi vet vi ser och vi förstår hur överjävligt dessa kvinnor har det. Det är i mina ögon arrogant mot dessa kvinnor som lever i hederskulturer att skriva dom på näsan, att vi minsann inte tycker att de har mer rätt att beklaga sig. Deras situation är minsann inget märkvärdigt. Se på oss. Vi lider minst lika mycket.

Plötsligt hamnade många feminister på patriarkens sida, Var tog solidariteten vägen kan man fråga sig??

Att ge dessa kvinnor tolkningsföreträde och att acceptera deras formulering av sin egen kontext är inte samma sak som att säga att vi har det bra i Sverige och att allt är jämställd i vårt land.

Dessutom är det viktigt att visa på att mannen inte är genetiskt ond utan även han kan förändras och möta oss i en jämställd relation Oavsett det är som älskare, far, bror, vän eller arbetsgivare.

Vi är här idag för att prata om religion och hedersetiken.

Jag vill avsluta mitt tal med att uppmana alla våra religösa ledare och företrädare att ta sitt medmänskliga ansvar. Och på ett klart och tydligt sätt ta avstånd från all form av våld och mord på kvinnor. Oavsett det sker i religionen eller hederns namn.

Gör det imorgon i moskén i fredagsbönen och gör det på söndag i kyrkan. Visa tydligt att vi har erat stöd i kampen för kvinnors rättigheter.

Tack för ordet.

Dilsa Demirbag-Sten