|
Vad måste jag göra som jag inte vill göra? Vad vill jag göra, som jag får göra? Det är frågor till flickor och kvinnor i kris från hedersrelaterade kulturer. Frågor för till exempel socialtjänsten att ställa, menar Astrid Schlytter, docent i rättssociologi som skrivit boken Rätten att själv få välja.
- Sverige tillåter tvångsäktenskap och förtryck av individer. Det är ren apartheid, säger hon.
Den som blir bortgift mot sin vilja idag heter knappast Eva eller Margareta. Inte nu längre, inte i vårt rätt så jämställda och demokratiska land. Individens allmänna ställning och valmöjligheter är stärkta genom svensk lagstiftning. Och det har tagit oss några generationer av arbete att åstadkomma det.
Ändå lär det finnas en hel del svenska medborgare i Sverige som fortfarande inte får välja vem de vill gifta sig med. Värst är det för flickor och unga kvinnor, menar Astrid Schlytter i boken Rätten att själv få välja. För de som enligt hederskulturella, patriarkala gamla traditioner, tvingas att ge upp drömmar om utbildning och självförverkligande. Som får leva under ständiga misshandels-hot från släktingar, om de inte följer familjekulturens normer. Som inte får någon hjälp från socialtjänsten och som har en familj som står över svensk lagstiftning. Hur är det möjligt?
- Det finns ett undantag i vår utlänningslag, svarar Astrid Schlytter, som ger föräldrar rätt att gifta bort sina barn, under förutsättning att föräldrarna kommer från ett land där man praktiserar arrangerade äktenskap, tvångsäktenskap. Då krävs det inte att man känner eller älskar varandra för att få gifta sig. Man behöver inte ens ha träffats före vigseln. Det får enorma konsekvenser för de, som med stöd av den här lagen, kan bli bortgifta mot sin vilja. Sverige tillåter på det här sättet tvångsäktenskap och förtryck av individer. Det är ren apartheid, fastslår hon.
Vad kan det finnas för anledningar till det här undantaget, då?
- Det är ju regeringen som verkligen behöver motivera varför, snarast. Jag ser att det finns en godtrogenhet hos svenska myndigheter och en överdriven respekt och tolerans för etniska traditioner som är rent förtryckande. Det har blivit mångkulturalism på individens bekostnad. Att tvingas gifta sig med någon är en form av våldtäkt. I Sverige tar man hänsyn till den här sortens sedvänjor som säger att det är i flickans mödomshinna som släktens heder ligger. Man menar att om inte den unga kvinnan säger nej till ett arrangerat äktenskap, då är allt OK. I själva verket har hon lärt sig från tidig ålder att aldrig säga emot och har ett stort släktkollektiv bakom sig som trycker på. Om Sverige säger nej till månggifte, varför kan vi inte säga nej till arrangerade äktenskap? Integrationsverket borde utreda hur ofta arrangerade äktenskap, tvångsäktenskap, används för att skaffa uppehållstillstånd.
- Mona Sahlin anser nog att jag är för provocerande, tror Astrid Schlytter. I tre år har hon känt till vad jag skriver om men hon har inte visat något intresse. Och har ju också valt Masoud Kamali till sin särskilde utredare, som i intervjuer sagt att svensk jämställdhet inte passar för invandrarkvinnor.
Astrid Schlytter tillhör 60-talets kvinnorörelse och blev forskare för sitt patos för kvinnor och barn med sociala problem. Hon är en av de få kvinnorforskare som också bedriver etnicitetsforskning. Som domineras av män.
- Det är en viktig forskningsuppgift att synliggöra det säregna med situationen för kvinnor som kommer från en hederskultur och jag arbetar för att få fram fler av dessa kvinnor inom forskningen. Idag får vi mest männens bild av verkligheten. Vi har ett manligt etablissemang som pratar med maktens etablissemang. Och så tror man ofta att vi har kommit längre än vad vi har med jämställdheten i Sverige. Kvinnor är fortfarande för tysta, för försiktiga och har för låga tankar om sig själva. Det har också männen om oss. Och därför kan det se ut som det gör. Det gör också att statsmakten så lätt kan acceptera etnokulturella traditioner som förtrycker kvinnor och barn.
För några år sedan gick Astrid Schlytter igenom alla rättsfall gällande tvångsomhändertagande av ungdomar. En del av domarna handlade om flickor med invandrarbakgrund.
- Det var hårresande, hemskt att läsa hur vissa socialtjänstemän beskrev den grova misshandel som de här flickorna blivit utsatta för, som om den inte var så allvarlig.
Som om det skulle vara några förmildrande omständigheter med att de här ungdomarna hade en annan etnokulturell bakgrund.
I boken Rätten att själv få välja, finns bland annat berättelsen om den 16-åriga Elena som blir könsstympad. Hon hålls fast av fyra vuxna personer, blir nersövd och vaknar nästa dag med ett blödande underliv och kan inte kissa. En läkare som senare undersöker henne, anmäler fallet till socialtjänsten. Elena uppger att hon inte kunnat gå på fjorton dagar. I socialtjänstens beskrivning används ordvalet "rituellt ingrepp" istället för de lagstadgade benämningarna könsstympning och grov misshandel. Elenas föräldrar anser att hon har sig själv att skylla för att hon har blivit omskuren hos mormodern. Elena vill efter det inte bo kvar hemma. Socialtjänsten tycker inte att det finns någon juridisk grund för placering mot föräldrarnas vilja, Elena får inte flytta.
- Socialtjänsten jobbar oftast efter familism-teorin, att det värsta som kan hända är att familjen splittras, konstaterar Astrid Schlytter. Det är inte ovanligt att flickor från hederskulturer anses ha vanliga tonårsproblem. När de i själva verket kanske utsätts för psykisk och fysisk misshandel hemma. Det kan vara väldigt svårt för dem att berätta om det, speciellt om de känner sig misstrodda av en socialsekreterare. Socialtjänsten behöver skaffa sig mycket mer kunskap och ett helt annat förhållningssätt. Det finns de som har gjort det men de är fortfarande få. Och socialministern är väldigt passiv när det gäller det här. Vi behöver politiker som arbetar med de här frågorna, de politiska kvinnoförbunden behöver vakna, anser Astrid Schlytter.
Marie Eriksson
Boken Rätten att själv få välja, är utgiven år 2004 på förlaget Studentlitteratur.
|