Rätten att inte bli kränkt

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1948 slår fast att "Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter." Formuleringen liknar mer ett negativ av världen än en beskrivning av verkligheten. Vilka omfattas egentligen av dessa rättigheter idag? När jag tar upp frågan på en kvinnoorganisation i Mazar-e-sharif i nordöstra Afghanistan blir frågan brännande. Mina vänner, som för första gången tar del av konventionerna om kvinnors rättigheter, fingrar vördnadsfullt på de blekt upptryckta kopiorna jag har med mig. Vi talar om den tumultartade historien bakom rättigheternas uppkomst och konstaterar att det finns en internationell lagstiftning mot våld mot kvinnor.

Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor antogs av FN:s generalförsamling så sent som 1993. Konventionen understryker att ”stater bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sedvana, tradition eller religiöst hänsynstagande för att undvika de plikter som är kopplade till avskaffa våld”. Frågorna vi berör är enkla men diskussionen blir komplex i sitt sammanhang. Här, i efterdyningar av decennier av krig och förtryck, både existerar och inte existerar rättigheterna på en och samma gång.

Efter den 11:e september blev kvinnoförtrycket plötsligt en av de främsta anledningarna för USA att invadera Afghanistan. "De afghanska kvinnornas rättigheter är inte förhandlingsbara", förkunnade Colin Powell triumferande i november 2001. Fem år efter talibanregimens fall lever afghanska kvinnor fortfarande i stor utsatthet. Det internationella samfundet har tonat ned sina krav om kvinnors rättigheter i förhandlingar med konservativa krafter till förmån för högre prioriterade mål. I januari 2004 antog Afghanistan en konstitution som innehåller bestämmelser om skydd för kvinnors rättigheter och fastställer att ”Afghanistans medborgare – män och kvinnor – har lika rättigheter och skyldigheter inför lagen” (artikeln 22). Men i praktiken kränks dagligen kvinnors rättigheter utan juridiska konsekvenser.

När den USA-ledda invasionen av Afghanistan var ett faktum färgades omvärldens ställningstaganden för eller emot kriget av stora ideologiska spänningar. I jämn takt med upptrappningen av kriget mot terrorismen mobiliserade vänsterrörelsen i några av de största antikrigsdemonstrationer sedan Vietnamnkriget. Samtidigt välkomnade en stor del av den afghanska befolkningen stödet från omvärlden med hopp om en fredlig utveckling. Spänningsförhållandet mellan staters självbestämmande och människorätt blev med ens en av vår tids mest komplicerade frågor.

Afghanistans historia utgörs av ett pärlband av inbördes motsättningar och koloniala övergrepp som på olika sätt förhindrat landets modernisering. Mot fonden av denna historia finns det idag anledning för befolkningen att känna misstänksamhet inför västvärldens demokratimission. Fem år efter talibanregimens fall är Afghanistan fortfarande ett land präglat av svår fattigdom, korruption och väpnade konflikter. Den kroniskt långsamma återuppbyggnaden av landet och den bristande säkerheten har blivit ett vapen i handen på fundamentalistiska krafter i sitt motstånd mot den internationella närvaron.

Kriget mot terrorismen har kommit att omfatta två oförenliga målsättningar. Å ena sidan västvärldens strävan efter makt och kontroll, där våld har blivit ett legitimt maktspråk, å andra sidan strävan efter fred och samförstånd där värden som mänskliga rättigheter och yttrandefrihet står i centrum. I skuggan av Vietnamkriget, Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien och den militanta studentrörelsen skrev filosofen Hannah Arendt boken Om våld 1969. I boken skärskådar Arendt sambanden mellan krig och politik, våld och makt, med vilka hon talar in i vår tid och kriget mot terrorismen. Genom att utgå från Arendts resonemang kan man argumentera för varför kriget mot terrorismen måste omformuleras från att vara ett krig till en politik mot terrorismen. Vad Arendt menar är att det är av vikt att göra skillnad mellan makt och våld. Makt, förklarar Arendt, handlar om att agera i samförstånd och är därför tätt sammanbundet med politik och demokrati. Makten får sin legitimitet just genom lagen och demokratin och är på så vis ett mål med egenvärde. Våld däremot är förbundet med en ointaglig och enväldig makt och kan därför aldrig bli legitimt. Däremot kan våld vara berättigat som ett medel. Men på ett villkor, påpekar Arendt, att det kontrolleras av makten och har ett klart och definierat mål.

Med stöd av Arendt kan man hävda att invasionen av Afghanistan var berättigad, samtidigt som det mer övergripande ”kriget mot terrorismen" kan ifrågasättas. Idag tycks kriget mot terrorismen snarare ha blivit ett tillstånd än ett medel vilket undergräver chanserna att bidra till en demokratiprocess. Samtidigt som välbepansrade amerikanska specialstyrkor sprider skräck i afghanska byar i sina räder efter al-Qaida anslutna, förväntas landets befolkning känna förtroende för det internationella samfundets insatser i civilsamhället. Våldet som maktspråk måste ersättas av politiska instrument och här kan de mänskliga rättigheterna fungera som en plattform. Deklarationen förmedlar ett budskap befriat från ideologiska spänningar som annars blir en flaskhals i förändringsarbetet i ett land sargat av kolonialt-, kommunistiskt- och religiöst förtryck.

Det har gjorts flera försök att modernisera Afghanistan under 1900-talet genom påtvingades reformer. Redan på 1920-talet lyfte kung Amanullah fram kvinnans frigörelse som en viktig del av Afghanistans modernisering. En radikal familjelag introducerades som bl.a. begränsade männens juridiska rätt att ta fler än en hustru, förbjöd barngifte och minskade mullornas inflytande över familjerättsfrågor. Med Mohammed Daoud som premiärminister 1953 reformerades kvinnors rättigheter ytterligare, 1959 infördes en lag som tillät kvinnor att välja bort slöjan och 1964 infördes kvinnlig rösträtt. På många sätt var dessa reformer bara en ytlig fernissa utan åverkan på det stora flertalet afghanska kvinnors livsvillkor. Samtidigt ökade de ändå möjligheterna för framför allt medelklassens kvinnor i städerna att ta del av utbildning och politiska processer.

Under den sovjetstöda kommunistregimen kom kvinnans frigörelse att spela en central roll i en större social reformprocess. För den islamiska motståndsrörelse som växte fram blev dessa reformer en symbol för övergrepp på traditioner som var djupt rotade i det afghanska samhället. Detta förstärkte den klyfta mellan centralmakten och landsbygdsbefolkningen som slutligen fick ockupationsmakten på fall. Trots att många afghanska kvinnor hade deltagit i motståndsrörelsen mot den ryska ockupationen, var de segrande Mujaheddin-ledarna snabba med att återinföra afghanska traditionella värderingar. När president Rabbani i början på 1990-talet utropar den nya Islamiska republiken Afghanistan, deklarerar han att kvinnors rättigheter inte längre står inskrivna i konstitutionen. Under de våldsamma år som följde blev tusentals kvinnor offer för inbördeskrigets brutala våldsyttringar. När Kabul intogs av talibanerna i september 1996 infördes en extrem tolkning av den islamiska lagen som idag klassas som en av de grövsta kvinnofridskränkningarna i modern historia.

Idag råder en obehaglig relativistisk inställning till de mänskliga rättigheterna när världssamfundet utan postkolonial självkritik opererar i Afghanistan. Inte minst när det gäller kvinnors rättigheter. Företrädare för det internationella samfundet iklär sig allt för ofta den föråldrade kolonialrocken i sitt missionerande med ”västerländska” värderingar. Samtidigt är det världssamfundets ansvar att dela med sig av sina erfarenheter av frambringandet av de mänskliga rättigheterna. Bland representanter från den internationella närvaron är ofta rädslan för att stöta sig med dominerande konservativa grupper så stor att kulturrelativistiska argument hellre får sätta dagordningen. Det är heller inte ovanligt att samma representanter hävdar vikten av att visa respekt mot afghanska sedvänjor, även om de innebär grova kränkningar av internationella rättsprinciper. Idag överbefolkas afghanska fängelser av kvinnor anklagade för sedlighetsbrott och världssamfundet står handfallet.

De mänskliga rättigheterna är i sin juridiska form som sagt öppen för stora tolkningsmöjligheter och bestäms i slutändan av de institutioner där de tolkas. I Afghanistan har rättsväsendet sedan många år tillbaka kollapsat och står idag under inflytande av konservativa krafter. Domare, åklagare och advokater saknar ofta kunskapen om och viljan att tillämpa de lagstadgade konventionerna om kvinnors rättigheter. Därför kan afghanska kvinnor tilldömas orimliga fängelsestraff med anklagelser om sedlighetsbrott utan någon juridisk påföljd.

I maj 2005 hittas tre kvinnor mördade strax utanför staden Poli Khombre i provinsen Baghlan. Kvinnorna hade röda plastlinor virade runt halsen och kropparna bar tydliga spår efter en brutal misshandel. På kropparna hade förövaren fäst ett meddelande: ”Så här går det om man arbetar för utländska NGO:s.” I FN:s larmrapport som skickas ut apropå händelsen betonas att det inte finns något politisktmotiv till morden och att lappen placerats ut som ett villospår. Morden äger rum i samband med omvälvande politiska processer och det sista man vill är att fundamentalistiska krafter ska få utrymme med sin skrämselpropaganda. I staden verkar kriminella gäng med koppling till prostitution och eftersom kvinnorna visat sig offentligt tillsammans med olika män, slår rapporten fast att kvinnorna måste ha varit prostituerade. Rapporten, som avslutas med att en allvarlig kritik riktas mot den lokala polisens undermåliga utredningsmetoder, utgår ändå från de samma i sitt antagande om att kvinnorna måste ha varit prostituerade. För de kvinnor som dagligen kämpar mot trakasserier och ryktesspridning för deras samröre med utländska NGO:s är rapportens slutsats ett hån.

Det är inte förrän jag diskuterar med afghanska vänner på en kvinnoorganisation i Mazar-e-sharif jag inser sprängkraften i deklarationerna om de mänskliga rättigheterna. Idag fungerar internationell lagstiftning kring kvinnors rättigheter som sprängstoff i handen på en afghansk kvinna. Så slagkraftig att den inte bara provocerar konservativa krafter som är rädda att förlora kontrollen över landets traditioner, utan även representanter för det internationella samfundet när de ska företräda dem. Tillämpningen av mänskliga rättigheter i en kontext präglad av krig och fundamentalism är inte enkel. Det handlar om en långsiktig process som kräver både mod och handlingskraft. Trots att många afghanska kvinnor kanske aldrig kommer att få uppleva rättigheterna i praktiken, innebär det inte att de förlorar sin normativa kraft. De tuffaste förespråkare för innehållet av de mänskliga rättigheterna träffar man inte på akademiska seminarier i västvärlden, utan bland illitterata kvinnor på den afghanska landsbygden.


Publicerad i Borås Tidning, torsdag, mars 09, 2006