Det krävs någon form av övermod...

- Räcker någon mig saxen?

Najia står på en stege lutad mot en mur med ett klumpigt tygstycke ihoprullat under armen. Omkring henne stimmar ett tiotal kvinnor och män runt med händerna fulla av snören, häftapparater och stora banderoller. Vi står i vägrenen längsmed en av Kabuls största genomfartsleder framför det afghanska presidentpalatset. Najia är otålig och tycker att vi andra jobbar på för långsamt.

- Det här är kanske första gången på decennier kvinnor klär gatorna med egna budskap, hojtar hon och glider ner på marken. Då vill man ju att det ska göras ordentligt! Najia ställer sig bredbent och granskar den hissade banderollen i ljusskenet av förbipasserande bilar. Mari, Guljan, Homa och jag applåderar.

Homa, som har stått vid min sida hela kvällen sneglar då och då på mitt bara huvud, röda fleecetröja och grova vandringskängor. Under kvällen har hon själv låtit huvudsjalen glida ner från hårfästet ned på axlarna i skydd av mörkret.

- Det kan inte vara afghanska kvinnors öde att förbli bundna till livsmönster som de själva inte ens har varit med och format, säger Najia när vi fastnar i trafikstockningen på väg till nästa anhalt. Hon ritar rastlöst mönster i imman på fönsterrutorna för att få sikt ut mot gatan.

- Men det krävs någon form av övermod för att överhuvudtaget våga vara med i förändringsarbetet, fortsätter hon. Det kan faktiskt vara förenat med livsfara att tala om kvinnors rättigheter i det här samhället. Avviker du det minsta från normen riskerar du att bli marginaliserad och utstött. Du blir värdelös kort och gott.

Najia lägger armen om Mari och kittlar henne kärleksfullt i sidan. Humor och skratt har blivit Najias vapen mot en konstant molande oro och sorg.

- Vi brukar diskutera det där med varandra, säger Mari och värjer sig med armen mot Najia. Vad det egentligen är som är farligt med att arbeta för kvinnors rättigheter alltså, fortsätter hon. Ibland räcker det faktiskt bara med att vara kvinna, konstaterar hon och börjar gräva i sin handväska efter ett läppstift.

Mari driver Kabuls enda skyddade boenden för utsatta kvinnor och lever under en konstant hotbild. Konservativa krafter i det afghanska samhället uppfattar hennes verksamhet som provocerande. Men även bland representanter för det internationella samfundet är skyddat boende en kontroversiell fråga.

- Behovet bland kvinnor är så stort att man ryggar tillbaka och hellre gömmer sig bakom kulturrelativistiska argument. Att man ska visa respekt mot den afghanska kulturen och sånt där, förklarar Mari samtidigt som hon målar sina läppar med hjälp av en fickspegel. Efter en lång väntan lossnar bilköerna och Najia ber chauffören Muhammed att stanna till mitt i en rondell. Vi är framme vid Kabuls polishus där nästa banderoll ska monteras upp. Homa har lagt sin hand i min. Hon undrar om jag har lust att följa med och äta något när banderollerna är uppsatta.

Efter flera timmars arbete släntrar vi trötta och nöjda in på restaurangdelen av hotell Torino i centrala Kabul. Mari och Najia skrattar högt och ljudligt. Vakterna som står utposterade utanför entrén kastar menande blickar på vårt sällskap.

- Vi brukar vara här ibland, förklarar Najia när vi slår oss ned vid ett av hörnborden. Väggarna är prydda med speglar, vitkalkade ornament och plastblommor i pråliga arrangemang. Vid några spridda bord sitter internationella hjälparbetare och lite längre bort deras privatchaufförer. Vid bordet bredvid vårt sitter en grupp med afghanska män försjunkna i diskussioner.

Vi beställer in två stora familjepizzor. Diskussionerna kastas mellan olika ämnen.

- Jag tycker om det här stället, säger Najia. Man känner sig lite friare här. Ibland känns det som jag skulle kvävas därute, säger hon och håller demonstrativt händerna runt halsen och kippar teatraliskt efter andan. Vi andra skrattar.

- Men du vill alltid ha allt på en gång, utbrister Homa. Det är omöjligt. Afghanistan kan inte förvandlas till ett Europa eller USA över en natt. Förändring tar tid och vi kvinnor måste ha tålamod. Människor skräms av snabba förändringar.

- Men det kommer alltid att finnas de som är rädda och som avfärdar kvinnors rättigheter som imperialistisk smörja, svarar Najia samtidigt som hon skär upp pizzorna i tio lika stora delar. Men jag lever nu och jag vill att saker ska förändras under min livstid.

Homa har dragit upp sjalen över det kortklippta håret igen.

- Men om förändringen betyder att vi riskerar att förlora allt i vår egen kultur och religion då skrämmer den mig också, säger Homa tvärt och hennes kinder skiftar färg av upphetsning.

- Men titta på dem, svarar Najia med hög röst och pekar på mig och mina reskamrater. Titta på deras fria huvuden och kläder. Lyssna på deras fria tankar. Jag avundas dem. Jag är hellre utan både kultur och religion om det ger mig samma frihet som de har.

Mari lägger en varnande hand på Najias axel.

- Inte så högt, vädjar hon samtidigt som hon ser sig oroligt omkring. Männen vid bordet tvärs över rummet har slutat diskutera och tittar ogenerat rakt mot vårt bord.

- Det rum som skapas runt omkring oss den här kvällen finns bara just nu och här, försöker Najia förklara med lite lägre röst. Hon slår ut med armarna i en uppgiven rörelse. När ni reser hem igen, säger hon vänd mot mig, tar ni det med er.

Min reskamrat tänder en cigarett när middagen är avslutad. Plötsligt tar Homa upp ett cigarettpaket från sin handväska och lägger det demonstrativt på bordet. När hon tar ett första bloss på cigaretten fryser servitörerna, vakterna och männen vid bordet till i sina rörelser. Muhammed, den enda mannen i vårt sällskap, reser sig hastigt upp och meddelar att han sätter sig i bilen och väntar.

- Jag har faktiskt varit rökare i tolv år, säger Homa och försöker se obesvärad ut samtidigt som hon borstar bort en del av askan som fallit ner på den vita duken. Cigarettröken lägger sig som ett tungt lock under lampan.


Hanna Larsson

Re:public service Nr 3: "En cigg i Kabul"