Islamofob eller frihetskämpe?

Islamologen och professorn i jämförande religionsvetenskap, Mattias Gardell, var utsedd till seminariets samtalsledare och tillika Hirsi Alis meningsmotståndare. För drygt ett år sedan utkom hans kritikerrosade Bin Ladin i våra hjärtan (Leopard förlag). En oumbärlig bok för förståelsen av globaliseringen och framväxten av politisk islam. Genom att problematisera bilden av den så kallat muslimska världen och islam tar han läsaren långt bortom mediacynismens generaliserande världsbild. Men när han här ställdes mot Hirsi Alis kompromisslösa islamkritik, räckte inte hans gedigna islamkunskaper till för att övertyga publiken. De applåderade när hon levererade väl underbyggda argument om vikten av att försvara kvinnors rättigheter gentemot konservativa värderingar inom islam. Hyschade när han talade om riskerna att stigmatisera den muslimska identiteten genom att ensidigt peka på islam som en källa till kvinnoförtryck.

Tillsammans åskådliggör Gardell och Hirsi Ali under denna knappa timme något som tycks vara ett av det västerländska mångkulturella samhällets djupa ideologiska dilemman. Hur ska man i politisk praktik och diskussion förhålla sig till värden som kvinnors rättigheter när dessa kommer i konflikt med religiösa eller kulturella påbud. Påbud som ofta fyller funktionen att upprätthålla en hotad identitet och uppväga utanförskapet i en dominerande och exkluderande majoritetskultur. Slöjförbud, medborgarskap betingat av språktest och en mer restriktiv flyktingpolitik, proklamerar en högerfalang. Tolerans, långsiktighet och dialog, svarar vänstern.

Ayaan Hirsi Alis självbiografi förgrenar sig i olika erfarenhetsrum. Från polisstaten Somalias kvävande klanstrukturer, inbördeskrig och militarism till Saudi Arabiens islamiska sharialag och så småningom livet som politisk flykting i Europa. Med sin livsberättelse som fond belyser hon hur kvinnors livsutrymmen, i delar av den muslimska världen, på olika sätt begränsas och kränks av konservativa tolkningar av islam och en traditionsbunden kultur. Samtidigt mejslar hon fram ett helt galleri av starka och självständiga kvinnliga förebilder som präglat hennes uppväxt. Denna bild valde Gardell gång på gång att återvända till under seminariet under sina försök att undergräva hennes kompromisslösa islamkritik. Han menade att Hirsi Alis argumentation om att islam producerar "ansiktslösa kvinnor" blir paradoxal med tanke på beskrivningen av hennes motståndskraftiga kvinnliga förebilder. "Människans inneboende strävan efter frihet är universell oavsett kultur eller religion.", slog Hirsi Ali fast. Hon vidhöll att islam reproducerar en föråldrad bild av kvinnan som underkastad mannen, men var noga med att poängtera att man måste göra skillnad på islam som trossystem och den muslimska identiteten.

Med Bin Ladin i våra hjärtan tar sig Gardell förbi schabloner och generaliseringar av islam. Boken spänner över fallstudier av Egypten och Saudiarabien, redogörelser och analyser av några väsentliga muslimska tänkare och ideologer sedan sent 1800-tal, diskussion om en rad frågor som aktualiserats under senare år som till exempel relationen mellan islam och demokrati, mellan islam och mänskliga rättigheter, en genomgång av al-Qaida och kriget mot terrorismen. Han lyckas visa hur politisk islam i sin ideologiska grund ofta har mer gemensamt med nordisk socialdemokrati än med talibanernas medeltida visioner eller terrornätverkens konfrontationspolitik, som präglat bilden av "islamism" under de senaste åren. Men varför börjar hans annars komplexa resonemang halta när det kommer till en diskussion om kvinnors rättigheter och islam?

Att Ayaan Hirsi Alis islamkritik innehåller många svepande omdömen, icke underbyggda utsagor och övertramp är ett faktum. Likaså är hennes erfarenheter av kvinnoförtryck sanktionerat av olika tolkningar av islam och traditionsbunden kultur. Tre slag med spö är straffet för kvinnor som vägrar bära slöja i provinsen Aceh, som i dagarna blivit den första i Indonesien att införa muslimska sharialagar. Än så länge är det inte fråga om att tillämpa stening, amputation och halshuggning som i Saudi Arabien. "De flesta i Aceh vill inte ha sharialagar, men de är rädda för att protestera, rädda för att anklagas för att vara emot islam", konstaterar en kvinnoaktivist från provinsen i en radiointervju i P1 nyligen". I Iran sitter sju kvinnor och två män i fängelse dömda till döden genom stening på grund av äktenskapsbrott enligt Sharialagen, uppger Amnesty International.

När Gardell vill belysa paradoxen i Hirsi Alis islamkritik är det inte i hennes feministiska projekt han bör ta sin utgångspunkt. Förtryck mot kvinnor går igen i alla världens länder, kulturer och religioner. Konstaterandet att även västerländska kvinnor är förtryckta ursäktar inte kvinnoförtrycket i en islamisk kontext. Den viktiga paradoxen i Hirsi Alis islamkritik återfinns inte i kvinnors motståndshandlingar i en somalisk eller i en saudiarabisk kontext där Gardell söker när han vill peka på det motsägelsefulla i hennes politiska projekt. Hade Hirsi Ali blivit kvar där hade hon med stor sannolikhet framburits som en modig opinionsbildare för kvinnors rättigheter i världspressen, applåderad från både vänster och höger. Den anmärkningsvärda paradoxen uppstår i det ögonblick Hirsi Ali söker efter en politisk arena för sin islamkritik i Europa.

I essäsamlingen Kräv er rätt! (Bonniers) går Ayaan Hirsi Ali följdriktigt i polemik med socialdemokraternas välmenande integrationspolitik som enligt henne bidrar till att upprätthålla en konservativ syn på kvinnors rättigheter genom en kulturrelativistisk hållning. Hon förespråkar istället universella mänskliga rättigheter och vänder sig mot en moralisk relativism som gör skillnad mellan olika kulturer. Är individens okränkbara frihet och jämlikhet bara förbehållet människor i västerländska kulturer? frågar hon sina meningsmotståndare. När Hirsi Ali kommer som politisk flykting till Holland 1992 blir hon snart politiskt engagerad. De holländska myndigheternas flathet inför det faktum att många muslimska kvinnors liv i Holland begränsas av traditionella kulturella och religiösa värderingar beskriver hon som incitamentet. Först agerar hon integrationsutredare för Socialdemokraterna och senare integrations- och jämställdhetsminister för det högerliberala partiet VDD. Hennes kompromisslösa islamkritik och kamp för muslimska kvinnors rättigheter platsade inte i det socialistiska blocket. Den konservativa högern, däremot, välkomnade henne med öppna armar.

Under de senaste åren har vi sett en utveckling där religionens inflytande över politiken blivit allt tydligare. Hirsi Ali menar att man i väst måste börja dra gränser för hur mycket plats religionen skall tillåtas få i det offentliga livet. Gardell påminner oss om att det är en västerländsk uppfattning att sekularism och demokrati förutsätter varandra. Detta är en konsekvens av att modernitetsutvecklingen och demokratiseringen skett i närkamp med det religiösa etablissemanget som allierade sig med stat och kapital. I den muslimska världen, förklarar Gardell, har det sekulära projektet upprätthållits av kolonialmakter, västerländskt bistånd och militära diktaturer. Värden som medbestämmande, politisk pluralism, ekonomisk rättvisa och allmän välfärd har här fått andra språkrör. Islam har blivit ett av dem. Men Hirs Ali ser inga förmildrande omständigheter i historien. Inte heller skönjer hon något alternativ till den västerländska sekulära statsbildningen. Med sin kritik och kamp för kvinnors rättigheter säger hon sig istället vilja bidra till öppen och konfrontativ debatt om islam. Som ett resultat av detta har hon fått islamiska grupper att rasa och anklaga henne för blasfemi och kränkning av islam. "Och vad svarade de holländska myndigheterna?", frågar Hirs Ali retoriskt. "Du borde uttrycka dig på ett annorlunda sätt!". Hon anser att det idag inte finns utrymme för en islamkritik i samhällsdebatten.

Det måste förstås vara möjligt att rannsaka den dominerande muslimska kulturen utan att anklagas för islamofobi eller riskera att bli mordhotad. Samtidigt går det heller inte att negligera den pågående diskriminering och främlingsfientlighet som idag riktas mot de muslimska minoriteterna i västvärlden. Och det är här Hirs Alis resonemang verkligen blir problematiskt och motsägelsefullt. Samtidigt som Hirsi Ali säger sig strida för det hon väljer att definiera som universella mänskliga rättigheter, sluter hon sig dessutom till den mentala förskansning där hårdare asylreglerna vid EU:s gränser och assimilering är de enda lösningarna på det mångkulturella samhällets dilemman. Ett Fästning Europa som vänder sig inåt i drömmen om en ny samhällelig stabilitet. Med den politiska utgångspunkten bidrar Hirsi Ali endast till att stänga gränserna för nästa unga kvinna som likt henne själv söker sig till Europa med hopp om att få lov att leva sitt liv i frihet.

När de entusiastiskt applåderande åskådarna reste sig i ovationer för Ayaan Hirsi Ali kändes stämningen i seminariesalen surrealistisk. Mattias Gardell såg aningen förvirrad ut. Någon bakom min axel konstaterade att "hela salen är ju full av islamofober". Någon annan menade att publiken applåderade snarare hennes personliga öde än hennes idéer. Riktigt så enkelt är det inte. För det är ett tomrum i samtidsdebatten Hirs Ali gör anspråk på. Ett tomrum där kvinnors erfarenheter av våld och förtryck, sanktionerat av oavsett kultur eller religion, ges utrymme och prioriteras för att sedan omvandlas till politiskhandlingskraft på den världspolitiska arenan. Men detta tomrum borde istället förskansas av nya röster och perspektiv som sträcker sig bortom både högerns traditionella nationalism och vänsterns vankelmodiga relativism. Kanske är det just i frågans komplexitet Hirsi Alis vittnesmål får sin kraft och blir en viktig tidsskildring. För i En fri röst ljuder en av samtidens viktigaste grundfrågor; vem tillhör egentligen de mänskliga rättigheterna?