Frige de fängslade fackliga aktrivisterna i Iran!Lars Hammarbergs talStockholm - Sergelstorg, den 20 april 2007 Kamrater! Mötesdeltagare!Jag tackar för inbjudan att hålla tal här i dag. Det kom med kort varsel, så jag har inte haft tid att förbereda något längre eller genomarbetat tal, men det viktigaste är att vi är här allihopa för att visa vår solidaritet med de arbetare, de fackliga och politiska aktivister som kämpar för demokratiska rättigheter i Iran. Det är beundransvärt att ni har samlats här i dag - fredagar är en dag då de flesta brukar skynda hem från arbetsplatser och skolor för att umgås med familj och vänner. Det är också beundransvärt att de som har arrangerat denna sammankomst har lyckats med så kort varsel - vad jag förstår så häktades Mahmoud Salehi och hans kamrater endast för en dryg vecka sedan. Vad jag också har förstått är att det arrangeras liknande protestmöten i andra länder och att det finns ett förslag till resolution som kan antas av de närvarande. Den resolutionen ställer jag mig helt och fullt bakom och hoppas att ni också gör och jag hoppas verkligen att dessa protestmöten och antagandet av ett internationellt protestuttalande bidrar till att bilda opinion mot fängslandet av fackligt aktiva (och politiskt aktiva i allmänhet) i Iran och även bidrar till att fria de häktade kamraterna och möjliggör en Första maj under någotsånär fria former.
I Iran finns ingen egentlig rätt att bilda fria fackföreningar och uppenbarligen ingen rätt att fira Första maj oberoende från regimen. I Iran tillåts endast fackföreningar som på något sätt är godkända av regimen eller knutna till arbetsgivarna. I Fria fackföreningsinternationalens, FFI:s, årliga rapport - som man kan läsa själv på internet via exempelvis LO:s hemsida - kan man läsa om de övergrepp som iranska arbetare och fackligt aktiva utsätts för årligen. Trots detta har iranska arbetare under de senaste åren allt mer försökt organisera sig själva i fria och oberoende fackföreningar. Jag måste säga att jag inte är insatt i allt som har hänt under de senaste åren, men jag vet att det bland annat rör sig om modiga försök bland lärarna i Teheran, som organiserat sig och krävt bättre villkor, kamp bland oljearbetarna, som är lite av en nyckelgrupp rent ekonomiskt, samt - inte att glömma - den kamp som förts bland bussarbetarna i Teheran förra året, då de strejkade i protest mot fängslandet av en facklig ledare. Vad jag förstått så kämpar de fortfarande för sina rättigheter - och det sker nog på många platser i Iran. Den islamiska regimen ser ut att ha full kontroll över Irans politiska tillstånd. Samtidigt växer en borgarklass eller medelklass fram, som allt högre kommer att kräva parlamentarisk demokrati och demokratiska rättigheter. Om det får effekt på det politiska systemet i Iran så är det dock inte säkert att det innebär en förändring för arbetarna i Iran. Borgarklassen kan mycket väl eftersträva politiska rättigheter, men eftersom de även kan ha ekonomiska intressen i företagen, så kan de eftersträva att de fackliga rättigheterna begränsas. Som en historisk liknelse vill jag nämna situationen i Frankrike efter franska revolutionen. Även om de politiska rättigheterna gradvis vidgades, så förblev de fackliga organisationerna förbjudna nästan hundra år efter revolutionen, helt enkelt därför att liberalerna ansåg att fackföreningarna stred mot den mänskliga rättigheten (alltså borgarklassens rätt) att fritt utsuga arbetarklassen. Trots det tror jag att det blir omöjligt att förhindra bildandet av fria fackföreningar om man väl tillåter politiska rättigheter i Iran, så ett litet steg framåt kan bli ett stort steg framåt. I det av USA ockuperade Irak har både ockupationsmakten och den irakiska regeringen motarbetat bildandet av fria fackföreningar. Där har regeringen med USA:s stöd försökt ge ett fackförbund - Saddam Husseins gamla statskontrollerade fackförbund - exklusiv rätt på fackliga rättigheter. Ett fackförbund som de fria fackföreningarna har betecknat som "gult", ja, rentav "brunt". USA, som anser sig försvara demokratiska rättigheter, lever inte upp till fackliga rättigheter på hemmaplan. Många arbetsgivare motarbetar fackliga rättigheter och även staten har under förevändning att det sker i kamp mot "terrorismen" motarbetatr facklig organisering bland statsanställda.
Därför är det vår skyldighet att visa solidaritet med våra systrar och bröder i andra länder som inte har dessa rättigheter.
 Lars Hammarberg |
