Humanitär katastrof väntar återvändande afghaner

När Talibanregimen föll i Afghanistan så påbörjades ett återvändningsprogram för de miljontals människor som flytt landet. Men löftena om ett säkert återvändandande har inte uppfyllts, och nu svälter och fryser människor ihjäl i FN:s tältläger, skriver Hanna Larsson Leila Qaraee från Kvinnors Nätverk.

EFTER NÄSTAN TJUGO ÅR AV KRIG utgör afghanerna den största flyktinggruppen i världen. Miljoner av afghaner flydde i slutet av sjuttiotalet undan sovjetockupationen och senare talibanregimen till bl a grannländerna Pakistan och Iran. I samband med talibanregimens fall påbörjades ett återvändarprogram för afghanska flyktingar i exil. Enligt UNHCR:s statistik har ungefär 1.9 miljoner flyktingar återvänt sedan mars 2002. Enligt FN rapporter fick 9.8 miljoner afghaner katastrofhjälp mellan oktober 2001 och juni 2003 i form av livsmedel för över 475 miljoner US dollar per år. Ändå lever en stor del av Afghanistans flyktingar i nöd. Många menar att korruptionen är utbredd och ifrågasätter myndigheternas sätt att förvalta det redan otillräckliga biståndet.

DET ÄR FÖRST NÄR SOLLJUSET ligger på och morgondimman lättat som man ser de trasiga tältdukarna med stora bleka bokstäver som bildar ordet UNHCR. Tältlägren som kransar Kabuls förtorer är inget annat än en humanitär katastrof. I lägret Chamani Babrak bor ca 120 familjer med 5 – 12 personer i varje tält. De flesta av barnen har inget minne av hemlandet Afghanistan efter en långvarig exil i Iran eller Pakistan. En bråkdel har tagit sig till Europa men avvisats med hänvisning till talibanregimens fall.

BARFOTABARN TRÄNGS RUNT VIDEOKAMERAN. Flera barn bär röda märken på sina kinder efter vassa istappar som fallit ner från tälttaken i deras ansikten under natten. Hur mår ni barn? Alla pekar på olika kroppsdelar och klagar på ledverk. Soheila lyfter upp kjollinningen och visar en fot i bandage. En bil körde över hennes fot när hon letade efter frukter och grönsaker på soptippen vid marknaden. Det är sen eftermiddag och kylan börjar tillta. Vad önskar ni er för framtiden barn? Händer i luften: Xane, hus. Madrase, skola. Vad vill ni utbilda er till? Eftertänksamhet sedan: Doctor, doktor, mohandes, ingenjör, vakil, advokat, mekanik, mekaniker. Men för att få tillträde till skolundervisning måste man ha en fast adress i Kabul. I snart två år har de väntat på en något så när ordnad tillvaro, skola och tak över huvudet, men fortfarande syns inga tecken på någon förändring.

ARBETSLÖSHETEN I KABUL gör det i princip omöjligt för de återvändande flyktingarna att skaffa en inkomst. Nästan 30 % av kvinnorna lägret är änkor. De flesta flyktingarna är analfabeter, några av männen kan läsa men bara enstaka kvinnor. En av dessa är Azita som är 27 år och född i Kabul. Hon var sju år när hennes föräldrar flydde till Iran på grund av sovjetockupationen. Iran är det enda hemland Azita kan minnas. Där har hon gått i skolan, gift sig och skaffat barn. Försörjt sig har hon gjort genom att väva mattor. ”Tillvaron var hård i Iran”, berättar hon, ”men vi hade i alla fall ett hem. Ett hus med tak. Mina barn kunde gå i skolan.” När talibanregimen föll tvingade iranska myndigheter Azita att återvända till Kabul med sin familj. Med löften från UNHCR om ett värdigt återvändande förlikade hon sig tveksamt med omständigheterna. Med en känsla av hoppfullhet kom hon så till Kabul. ”I sex månader kan man vänta”, säger Azita, ”men när åren går och man ser sina barn livnära sig på ruttna grönsaker och med begynnande reumatism kommer vreden.” Två små barn klamrar sig fast i hennes kjolar. ”Jag har tappat hoppet på mänskligheten”, säger hon med sprucken röst, ”våra liv är över, innan de ens börjat.”

ALLA I LÄGRET VITTNAR OM ATT förnödenheter endast distribuerats vid två tillfällen under de senaste två åren i lägret. Många fruktar att hungern och kylan ska slå hårt mot barnen och männen försöker bygga tillfälliga kojor längs med bergsluttningarna. Men när som helst kan representanter från regeringen komma för att riva kojorna som betraktats som svartbyggen. Regeringen har utlovat mark till det drygt tiotusental återvändande flyktingar som kan uppbära bevis på sin tillhörighet till Kabul. ”I två års tid har vi väntat på byggnadslov.”, säger Mansour som fungerar som lägrets representant och visar oss runt i lägret. Han lyfter på tältdukar och visar oss vattensamlingarna under provisoriska golv. Tunna filtar och håliga tältdukar. ”Förra vintern dog fem barn på grund av kylan”, säger Mansour. Här känner ilskan och besvikelsen inga gränser.

ATT AFGHANISTANS MIGRATIONSMYNDIGHETER var långtifrån redo för denna massiva återinflyttning står ganska tydligt. På tre år har Kabul växt med tre gånger sin storlek. Vem som har ansvaret för dessa återvändande flyktingars överlevnad den här vintern är oklart. På UNHCR:s kontor i centrala Kabul har Nader Ferhad inte svårt att svänga sig med orden när vi frågor honom hur länge sedan människorna i tältlägret Chamani Babrak fick något att äta. Nader Ferhad är informatör och upprepar gång på gång riktlinjerna för UNHCR:s långsiktiga återvändarprogram. ”Man måste tänka långsiktigt”, upprepar han och betonar naiviteten i vår frågeställning, ”vad flyktingarna behöver är inte kortsiktiga lösningar som distribution av förnödenheter, de behöver bostad och arbete.” I Chamani Babrak står det tydligt att människorna känner sig grundlurade på just den här punkten och vi frågar Nader Ferhad om han anser att de återvändande flyktingarna informerats ordentligt om de verkliga förutsättningarna för ett återvändande till hemlandet. ”Det har inte varit frågan om något som helst tvång”, betonar han och lägger fram ett papper med siffror och statistik rörande UNHCR:s åtaganden. För övriga upplysningar hänvisar Nader till regeringen. ”Migrationsmyndigheten erhåller bidrag från UNHCR för att administrera integreringen av återvändande flyktingar”, tillägger Nader. När vi lämnar kontoret har vi fortfarande inte fått svar på frågan vem som bär ansvaret för att människorna i Chamani Babrak den här vintern, i väntan på de långsiktiga lösningarna.

NÅGRA DAGAR SENARE ÅTERVÄNDER VI till Chamani Babrak i sällskap med Nader Ferhad och migrationsverkets informationsansvarige Mr Ghaderi. Mr Ghaderi vill inte riktigt tro oss när vi berättar om situationen i tältlägret. Att människor skulle ha bott där i två år utan att någon skulle ha tagit ansvar för dem ser han som en omöjlighet. ”Det finns många olika anledningar till varför just de här människorna kan ha hamnat utanför ramen för regeringens integrationsprogram”, menar han.

MÄNNISKORNA I LÄGRET GES NU CHANSEN att ställa de båda herrarna till svars. ”Vad hände egentligen med alla löften? Det som gjorde att vi vågade återvända?” Mr Ghaderi backar några steg. ”Ni måste förstå omständigheterna”, svarar han pressat. ”Jag gissar att många av er kommer från andra delar av Afghanistan. Ni måste återvända till era hembyar. Kabul kan inte ta emot er alla och det har vi tydligt och klart informerat er om.” Orden faller som småspik över en redan upprörd folkmassa. En efter en rusar människor iväg för att hämta sina födelseattester och identitetshandlingar. ”Titta här Mr Ghaderi, vi är födda i Kabul och vi har blivit lovade ett värdigt återvändande. Ni har lurat oss.”

SVETTEN BRYTER FRAM I PANNAN på Mr Ghaderi. Kön med människor som vill visa sina giltiga papper och intyg vill aldrig ta slut. Tillslut brister han i sin officiella framtoning och vänder sig till oss. ”Mitt hjärta blöder”, säger han och menar det, ”men sanningen är den att det inte finns pengar.” Bidragen från UNHCR, som Nader Ferhad hävdar skulle finnas migrationsmyndigheterna tillhanda för flyktingmottagandet, har han inte sett till. ”Ta med er det här vittnesmålet till Europa”, säger han och slår uppgivet ut med armarna, ”Visa dem vad som hände efter talibanregimens fall.”

Hanna Larsson
Leila Qaraee

Texten har tidigare publicerats i Arbetaren 22/04. Artikelförfattarna är medarbetare i Kvinnors Nätverk, en kvinnojour i Stockholm som riktar sig till invandrarkvinnor. Mer info: www.kvinnonet.org

Prenumerera på ETC:s nyhetsbrev! Skicka ett tomt mail till nyhetsbrev-subscribe@list.etc.se!