Elisabeth
Vi från Kvinnors Nätverk kände inte Maria. Men historien som vi har tagit del av i media den senaste veckan känner vi igen. Vi känner igen den alltför väl. Sedan Kvinnors Nätverk startade för 18 år sedan har vi hört historien berättas många gånger. Vi har så många gånger hört flickor och unga kvinnor beskriva en vardag med kontroll, begränsningar, hot och våld. Vi har hört dem kräva hjälp i sin utsatthet - många gånger förgäves inför myndigheternas döva öron, inför myndigheternas oseende ögon.
Vi har hört sociala myndigheter säga att det handlar om vanlig tonårsrevolt. Vi har hört dem säga att tjejerna bara är ute efter att få en lägenhet.
Vi har hört politiker säga att hedersvåld, det ska man inte prata om. Vi har hört etablerade feminister och debattörer säga att det inte finns något särskilt hedersvåld, att det istället handlar om mäns våld mot kvinnor. Senast i morse tog jag del av de argumenten från en vänsterdebattör på Internet.
Vi har sett utställningen på Fredens hus i Uppsala som jämför hedersrelaterat våld och förtryck med barnaga. Utställningen beskrevs som ett sätt att nyansera debatten om hedersrelaterat våld. Syftet var säkert gott, men i detta fall handlar det inte om en nyansering, utan om förnekelse av verkligheten.
Vi har fått höra att det är rasistiskt att tala om hedersvåld.
Vi i Kvinnors Nätverk håller inte med. Vi anser istället att det är rasistiskt att relativisera och bagatellisera hedersfrågan. Att vägra se problemet, att inte ta till sig den kunskap som idag finns om det hedersrelaterade våldets mekanismer – det anser vi är rasistiskt. Att vägra se detta leder till att de som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck inte får rätt stöd och hjälp från samhället.
Vi måste våga prata om hedersrelaterat våld och förtryck. Att de som säger sig värna om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter inte vågar tala om problemen gör att man lämnar fältet fritt för främlingsfientliga krafter. Det måste vara möjligt att ta debatten, men självklart alltid utifrån ett anti-rasistiskt perspektiv.
För att kunna arbeta effektivt mot hedersrelaterat våld och förtryck måste man öppna ögonen och se det som särskilt utmärker denna form av våld och förtryck. Det kollektivt sanktionerade hedersvåldet, där både offer och förövare kan vara av båda könen, där det finns flera förövare än den som håller i vapnet, där våldet är sanktionerat av en grupp och syftar till att upprätthålla en släkts heder, kräver andra arbetsmetoder och lösningar.
Det har hänt en del de senaste tio åren. Idag utbildas yrkesverksamma på löpande band i hedersfrågan. Men senast häromveckan konstaterade BRÅ brister i polisens arbete mot hedersvåld, att kunskapen inom polisen fortfarande är ojämn, att det behövs tydligare rutiner och ett helhetsperspektiv när polisen utreder hedersrelaterade brott. Det finns ingen anledning att tro att situationen skulle vara annorlunda inom andra myndigheter.
Och vad hjälper utbildning mot den beröringsskräck, den handlingsförlamning och den ovilja att se, som fortfarande finns hos myndigheter, politiker och andra aktörer? Det är den värsta sortens svek mot de tjejer och killar som drabbas av våldet och förtrycket.
Igår var det första maj, och många var ute och demonstrerade mot sociala orättvisor och nedskärningar i välfärden. Vi i Kvinnors Nätverk menar att också utanförskap och sociala orättvisor är en del av problemet. När samhället inte i tillräcklig grad satsar för att förebygga utanförskap och ny-fattigdomen ökar leder det till en polarisering. Människor söker en tillhörighet. En del söker sig till främlingsfientliga partier. Andra söker sig till religiösa fundamentalistiska rörelser. De båda extrema grupperingarna livnär sig på varandra och förstärker varandra.
Det har aldrig varit meningen att föreningen Kvinnors Nätverk skulle fungera som ett socialt stödcentrum som gör det som samhället har fullt ansvar för att göra. Men vi ser att samhället brister.
Vi kräver att samhället tar sitt ansvar på allvar!
Vi kräver att socialtjänstens agerande i Landskrona granskas, och att man drar lärdom av det som hänt.
Vi kräver att det ska finnas handlingsplaner och gemensamma riktlinjer för kommunernas arbete. Det ska inte vara avgörande var man bor om man får rätt hjälp eller inte.
Vi kräver att inga statsbidrag och stöd ges till konservativa och bakåtsträvande rörelser som inte aktivt tar avstånd från förtryck och som inte erkänner alla människors lika rätt och värde.
Pela, Fadime, Abbas, Jian, Maria, och alla ni andra som gjort motstånd mot hedersnormer, som kämpat för er frihet och rätt till självbestämmande - vi kommer att fortsätta vara era röster. Vi kommer att fortsätta kampen för att mänskliga rättigheter ska gälla lika för alla människor.
Elisabeth från Kvinnors Nätverk